miastraume

Idag kom jag i diskussion med en kvinna som förlorat en nära släkting hastigt. ( Obs! Det var privat och inte på jobbet vilket annars kan missuppfattas då jag just nu praktiserar på palliativ avd.)
Hennes sorg var djup och jag berättade även vad som hänt min familj.
Men i hennes ögon var det inte alls samma sak för hennes släkting hade varit yngre.
Det är sorgligt och hemskt att människor ser sig som mer värda och att deras sorg är viktigare än andras.
Eller har jag fel?
Är det bara ett tillstånd man hamnar i när döden är plötslig och man inte vet hur man ska bearbeta sorgen?
Ledsen blev jag i alla fall över hennes ord och jag valde att inte föra diskussionen vidare.
Kände att jag sörjer på mitt vis och hon på sitt.
Känner också att jag fått kunskap genom min utbildning, som inte hon har, och därför kanske kan se det hela ur flera perspektiv än mitt egna.
Sorg är alltid sorg, vem än det drabbar och hur det än drabbar oss.
Det är det viktigt att förstå och aldrig negligera eller förringa någons sorg.
Kanske lärde jag mig något nytt idag,
det får framtiden utvisa.